Emilia ♥

Det har hänt en ganska jobbig sak, med min syster. Hon vart lite halvt påkörd. Det var i skolan idag, hon klarade sig väldigt bra till skillnad hur det kunnde ha gått. Hon fick ena däcket på axeln/ryggen och lyckligtvis inte mot huvudet eller halsen. Hon fick en spricka i ena skulderbladet och en massa skrapsår. Först så trodde dom att den hade hoppat ur led eller att det var en tryckskada. Hon fick röntgas tre gånger och var på sjukhuset i 7 timmar. Och ska ta 4 smärtstillande varje dag.

Ni förstår inte hu jobbigt det var för mig att se det här, att se min älskade syster, mitt allt och lite till ligga på en sjukhus bår och skaka, gråta och ha så ont att hon inte visste vad hon skulle göra. Hennes annsiktsut tryck var hjärtskärande att se. Hon sa inte ett ord, hon var bara där, mitt i allt kaos. Med massa människor runt omkring sig. Som försökte ringa våra föräldrar och allt där i mellan, göra rent sår och försökte vara lunga medans dom igentligen inte visste vad dom skulle ta sig till. Allt bara rusade i mitt huvud, det känndes som om jag frös till och inte kunnde röra mig och tårnarna rann från min kind, Lovisa, mitt ljus i mörkret, hon som får mig att vilja orkar tusen gånger om. Hon låg där på en bård och skakade, tårarna rann från hennes kind, hennes plågade ansiktsut tryck. Jag kunnde känna hennes smärta ända in i benmärgen.

Det har alltid varit Lovisa som har varit min klippa i stormen, men nu var det jag som skulle vara stark och balansera upp allt och jag misslyckades med det. Det finns ingen som betyder lika mycket som Lovisa, jag skulle aldrig klara mig utan henne. 



Min anndra del fast den bättre halvan.